Springa, eller inte springa?

Jag funderar över om jag ska våga anmäla mig till O-ringen Challenge i sommar, eller inte. Som jag sagt tidigare är jag riktigt sugen, och det vore så kul - men är det så kul att göra det ensam? Hur som skulle det nog bota en del av min enorma "cup-abstinens"! Mina funderingar, förutom att göra det själv, kretsar kring hur jag ska lyckas klämma in löpträning bland alla mina andra nyfunna favoritpass, om jag har råd med ett par nya och hela skor samt om jag ska anmäla mig till fem- eller tiokilometersklassen? Sista dagen innan de höjer anmälningsavgiften är idag.

Nu ska jag slösa bort tid på The Sims 3!

Tre koppar kaffe

Ett medlemsbrev från Axa Sports club trillade in i min mailinkorg och där kunde jag läsa om medlemsrabatter på anmälningsavgifter på en rad olika tävlingar och lopp i sommar. Sen tidigare har jag varit sugen på Lidingö tjejlopp 26 september och tjejmilen 5 september, men nu hittade jag en tävling, tuffare än alla andra, som jag verkligen tror att jag ska anmäla mig till; O-ringen challenge 24-30 juli! Redan förra året fick jag ett riktigt sug efter att orientera när O-ringen gick av stapelen, och det här låter super; fem etapper, precis som för de "riktiga orienterarna", men här är själva orienteringsmomentet lite lättare, även om löpningen är tuff. Jag tror faktiskt att jag ska anmäla mig, bara för att ha någonting att skita mot - men det vore ju helt klart roligare att göra det tillsammans med någon.


Lerlöpning i Ursvik våren 2009


På tal om löpningen; jag har inte sprungit min premiärrunda ännu. Mina skor är trasiga, utnötta och, tro det eller ej, för små! Detta gäller dock även mina vardagsskor och inneträningsskor, så jag vet inte riktigt vilket inköp jag ska prioritera - jag har inte råd med det här. Jag vet bara att mina fötter gör ONT, och att jag vill ut och springa!


Trasig skit, 2010


Kärlek!

Det är mycket bilder på min stjärna nu - men jag kunde helt enkelt inte låta bli att fiska upp kameran när hon låg och kramade sin nallekompis efter en rask promenad i vårsolen!


Toppmodell bland blåsippor

Morgonpromenad i vårsolen med en lycklig, och nu åter igen lydig, hund som glatt springer runt bland blåsippor och kvarblivna höstlöv, tar sig ett dopp i vattnet och kommer som ett skott när matte ropar. Det är sådant som gör att allt känns bra. Sen kan hon, som synes, även njuta av morgonsolen. Hunden är ju modell! Finns det modellagenturer för hundar? Jag älskar den här hunden!


Kramp i hjärtat

Micki har en bilddagbok, och jag har ägnat lite tid åt att spana igenom den. När jag kom till eken cupbilderna från 2008 kunde jag inte behärska mig; allt brast och tårarna flödade. Jag lyckades återhämta mig, och kom till bilden en bild på mig, liggandes och mysa på handbollsplanen, och med texten att jag hade 100% träningsnärvaro. Jag var så lycklig! Jag saknar den tiden så mycket! Jag saknar handbollen och laget vi hade då, jag saknar gymnasiet och klassen, jag saknar att ha ett riktigt sommarlov - och allt som vi gjorde då. Allt är över, och det kommer inte tillbaka. Kan jag inte bara få leva om de senaste fem åren?

Hunden och jag myser i soffan med Anna Pihl på TV, vi ska gå ut i solen snart. En kopp kaffe har jag också! På vägen hem var jag galet sugen på kaffe med mjölk, men väl hemma möttes jag av en gapande tom plats där mjölken skulle stå; den var slut! I min desperation hällde jag i en skvätt havregrädde istället. Herregud va gott! Fredagslyx!

Mina bästa

Micki och Hanna <3


Vardagsmotion.



Hundpromenad med två lagottosar idag; min Ebba och hennes två år äldre vän Mitsy. 13 kilo Ebba åt ena hållet, 16 kilo Mitsy åt det andra, och där stod jag i mitten. I det läget bestämde jag att jag aldrig någonsin kommer ha två hundar samtidigt. Om om jag av någon anledning skulle rucka på det skulle maxstorleken vara något chihuahualiknande. shit, vilket träningspass! Och nej, det var inte lätt att få en bild på de båda ulltussarna.

Kvällens TV-reklam

Slötittar på tv - jag drar mig för att masa mig upp ur soffan och gå ut med Ebba. Jag såg nyss en reklam som fick mig att småle; AMF pension har en snutt om framtiden, och där visas de tre saker jag oftast önskar fanns! En hundpromenerare, en teleportör och en maskin hos frisören där man kan prova olika frisyrer och färger. Förresten, jag ska klippa mig på torsdag. Dags för förändring?

Ensamma hemma.

Det känns som att luften har gått ur mig idag, jag orkar verkligen ingenting alls. Just nu ligger hunden i mitt knä och jag har pillat ihop veckomenyn för nästa vecka. Det tog mig över en timme - starkt jobbat. Mamma är på jobbi Göteborg och bror har önskat min spaghetti carbonara till middag och efter det hoppas jag att lite energi har kommit tillbaka då jag planerar att åka och träna.

Igår återupptäckte jag nämligen det där med att träna efter middagen - min kropp kände genast igen att det var så den var van vid att ha det på handbollstiden, och det var så skönt och jag sov så gott!

Miu miu.

I onsdags gick jag in till Synoptik och bråkade lite med dem; det hade gått tre veckor sen jag var inne och beställde mina glasögon. Det slutade med att jag gick därifrån med det ena paret - det andra var inte klart, och det var därför de inte hört av sig. Nu är jag inne på min andra heldag med mina nya vänner, och jag märker redan en klar skillnad; jag kan titta på TV i över 20 minuter utan att det svider i ögonen, jag kan helt obehindrat växla mellan TV, dator, tidning och människor, och jag kan lösa korsord och läsa tidningen utan att vilja sitta och blunda i en halvtimme efteråt - fantastiskt! Jag är så glad! Jag har dock inte vant mig vid att ha ett något begränsat synfält ännu - men det kommer väl det också.


Mera Ebba!

Mamma tog ett så sött kort på oss, Ebba och mig, igår kväll när hon kom in för att säga god natt - jag kände bara att ni var tvugna att se vilket underbart sovsällskap jag har. Vem behöver en man?



Vi har redan varit på äventyr, Ebba och jag; buss + buss, veterinär och vaccination och sedan promenad och tunnelbana. Nu ligger min lilla humla helt utslagen bakom en fåtölj. När vi kom hem svepte hon en vattenskål, och sedan slocknade hon framför den. Min lilla tuffla!

 


Vårpromenad och premiärdopp

Ebba och jag tog en underbar promenad nere i Ulriksdal i eftermiddags. Hon var i vattnet för första gången i år och skuttade av lycka. Sen hittade jag klickern i en bortglömd ficka och vi tränade lite, bland annat hoppa upp på muren framför slottet. Sen hittade Ebba en napp som hon gick med i munnen en bra bit på vägen hem.



Fröken flugvikt.

Jag väger för lite, det är jag absolut medveten om. Att jag behöver gå upp i vikt vet jag också om, och jag jobbar på det; sen jag flyttat hem igen har jag gått upp sex kilo. Det är jag glad över, och jag ska fortsätta att gå upp, men jag gör det på mitt eget vis, utan hjälp från andra. Jag tränar och äter för att må oförskämt bra och för att gå upp i vikt, medan många andra på gymmet gör det samma för att nå motsatt effekt. Att jag tar upp det här beror på att jag märker att jag blir uttittad, både på gymmet och på gatan. Folk stirrar. Precis som många överviktiga våndas för att gå ut, eller ta sig till ett gym, våndags jag - ibland. Jag älskar att träna, så oftast kan jag strunta i det, men inte alltid. Vad är det som gör att folk tycker att det är okej att stirra ut någon som väger lite för lite, när det är sådant himla tabu när det gäller någon som väger för mycket?

Igår var jag på ett mysigt pilatesbollpass och frågade instruktören om jag hade tagit en för stor boll. Hon tvekade lite och sa sedan att jag var "...lite för... du är... du väger inte så mycket". Jag hade inte tillräckligt med tyngd för att kunna utföra övningarna. Hon tog det jättebra och om bort till mig och höll emot för att ge mig motstånd istället. Idag gav jag mina ben en omgång på ett SATS CorePulse-pass. Då kom instruktören och bad mig kliva av platta mitt under en låt. Hon skulle kolla om jag hade ställt in den rätt. Det hade jag, jag var bara för lätt för att få den att fjädra lika mycket som alla andra. Den instruktören tittade medlidsamt på mig. Nej, det var inte speciellt roligt.

Jag tog en bild på vackra Stockholm från tunnelbanan på vägen hem.


Lammfärsbiffar med flageoletbönor

Söndagskvällen bjöd på en mysig middag efter ett skönt BodyCombatpass. Jag formade små söta lammfärsbiffar, smaksatta med vitlök och färsk timjan, och serverade dem tillsammans med flageoletbönor, vilka jag haft i blötläggning hela dagen. Pricken över i: getost i bitar som fick smälta lite lätt över bönorna. En god sallad till det, och både mor och jag njöt i stora drag!

Lammfärsbiffar med flageoletbönor
4 portioner, 30 minuter + 8 timmar blötläggning

400g lammfärs
250g flageoletbönor
2 + 1 vitlöksklyftor
svartpeppar
färsk rosmarin
färsk timjan
getost
citron
salt
smör


Blötlägg bönorna i ungefär åtta timmar och koka dem sedan på låg värme i ungefär 25 minuter tillsammans med några kvistar färsk rosmarin, salt och en skivad vitlöksklyfta. Blanda två pressade vitlöksklyftor med lammfärsen, en näve finhackad färsk timjan, svartpeppar och salt, och forma sedan, förslagsvis, åtta biffar. Smält en klick smör i en stekpanna och stek biffarna på medelhög värme ungefär fem minuter per sida. Lägg upp bönor och biffar på en tallrik tillsammans med en grönsallad, fördela grovt delad getost över bönorna och pressa lite citronsaft över såväl biffar och bönor som sallad - smaklig måltid!

Kineserna har det värre

Nej, det blev inget högskoleprov för mig idag. Jag känner mig fruktansvärt lat och misslyckad som inte går dit - men jag är inte redo för en heldag med provskrivning och universitetslokaler ännu, det skulle göra mer skada än nytta så att säga. Isället har jag tagit en lång frukost i sällskap av Dagens nyheter och Svenska dagbladet - vi har numera dubbelprenumeration! En artikel jag fatnade för i DN var den om den kinesiska arbetslösheten. Myndigheterna uppmanade befolkningen till att studera, och nu har antalet utexaminerade universitetsstudenter ökat med en fjärdedel - men de får inga jobb. Stackarna kämpar och sliter och klarar sina avancerade utbildningar, flyttar till Peking för att få jobb och kunna försörja sig, men blir helt utan eller får något strunt som de inte hade behövt utbildningen till. En grabb som intervjuades hade tagit examen i praktisk fysik och hyrde nu ett rum om fem kvadratmeter, tillsammans med en vän, för 450 yan i månaden - vilket, enligt artikeln, motsvarar ungefär lika mycket i kronor. I väldigt många månader, jag vet inte exakt hur många (nio kanske?) hade han sökt jobb utan att lyckas. På vägen hade han dessutom fått ett fabriksjobb, men blivit lurad på lönen då fabriken plötsligt la ner och var tom när han kom dit efter det kinesiska nyåret.

Min poäng är att jag tycker att det är förfärligt att sitta här och inte ha något jobb, men det finns ju faktiskt de som har det väldigt mycket värre. Naturligtvis visste jag det - men jag behövde en påminnelse. Jag bor inte i Kina, men det här minskade ju iheller inte direkt min rädlsa för att ta mig igenom en utbildning och fortfarande stå utan jobb.


Kli i fingrarna och spring i benen

Shoppingsuget har smugit sig på mig. Det har inte varit närvarande på flera år, men nu känner jag en stark längtan efter nytt och fräscht!

Snart ska jag ha lite kvalitétstid med Micki; spinning + lunch - sedan bär det av till Uppsala med far för lägenhetsangelägenheter. Usch vad jag avskyr det stället!

Jag är hög som ett hus - på endorfiner!

Idag gjorde jag det som jag aldrig trodde att jag skulle våga; att gå på ett boxpass ensam. Micki avbokade i morse, och medan jag satt och försökte peppa mig själv till att åka iväg själv missade jag sista avbokningstiden. Då var det inte så mycket att fundera över längre, och tur var väl det! Min boxabstinens hade vuxit sig så stor att jag verkligen kände hur det kliade och ryckte i armarna. Jag blev ihopparad med en Rebecka; jätteduktig tjej, och vi svettades, skrattade, sparkades och slogs tillsammans i en timme - instruerade av en kanoninstruktör. Att han flera gånger kom förbi och berömde mig för min teknik sänkte inte upplevelsen direkt! Vi skulle armbågas en del också, och ni som såg hur mina armbågar såg ut när jag spelade handboll; tänk er det fast mer småsmå prickar istället för heltäckande blått på det svullna! Jag måste erkänna att jag blev, om möjligt, ännu lyckligare när jag såg och kände det - det påminner mig om den handbollstid som jag saknar allt mer.

På vägen hem var jag gladast i stan - utan tvekan! På små fluffiga moln, fast med en otroligt öm rumpa, skuttade jag fram. När jag passerade Zanzlöza Zmycken såg jag ett armband i skyltfönstret som jag helt sonika gick in och impulsköpte åt lilla mamma - jag ville dela med mig av min glädje!

Ebba fick också sin beskärda del av min enorma energivåg; en ruskigt rask timeslång promenad. Nu ligger hon utslagen i soffan och grymtar nöjt, samtidigt som en gudagod köttfärssås står och puttrar på spisen i väntan på mor som fastnat i tunnelbanekaos.


Gnocchi med svamp

Ebba stal fläskfilén som låg på diskbänken för att tina medan jag var och tränade idag, och därmed blev kvällens middag en vegetarisk historia. En smakfull och mustig sås med svamp och en liten extra touch med en skvätt vit tryffelolja - onsdagslyx!

Gnocchi med svamp
2 portioner, 15 minuter

500g gnocchi
4 champinjoner
20 cm purjolök, gärna blasten
1 vitlöksklyfta
1½ dl havregrädde
soja
vit tryffelolja
svartpeppar
smör
salt


Koka upp en stor kastrull med vatten och salt. Skiva svampen och purjolöken, smält en klick smör i en stekpanna och stek svampen lätt gyllenbrun innan du tillsätter purjolöken i någon minut. Häll på grädden, pressa i vitlöksklyftan och smaka av med svartpeppar och soja. Låt puttra lätt, lätt några minuter och lägg då i gnocchin i det kokande vattnet. Ta upp dem med en hålslev när de flyter upp till ytan och lägg dem i ett durkslag. När all gnocchi är klar vänder du ner dem i pannan och värmer upp igen. Smaka av med en skvätt vit tryffelolja och servera sedan i djupa tallrikar.

Resesug.

Det där med att ge sig ut och resa och se världen är absolut ingenting som lockar eller tilltalar mig - jag vill hålla mig här hemma - punkt slut. Inte heller har jag haft någon längtan ens efter någon kortare tripp, fram tills nu. Helt plötsligt har jag fått ett enormt resesug! Jag vill till New York, o ja! Och jag suktar efter en solresa till värme, bad och total avslappning, och jag längtar efter en riktig shoppingresa till någon europeisk storstad - även om stockholm duger fint sex av sju dagar i veckan! Och skidor, hur underbart vore det inte att få susa fram i vita backar i de svenska fjällen? Jag fortsätter att drömma mig bort.


Handboll.

Ystad - Hammarby på TV4 Sport. Herregud vad jag saknar handbollen. Jag saknar smärtan, lagkänslan, att göra mål, att ge någon stryk i försvaret, att ta en lucka, att kontra, att hoppa, att jubla - och att njuta efter en seger.

Idag har jag njutit av ett spinning puls-pass, en långpromenad med Ebba, sötpotatissoppa och kesoostkaka och kärlek till och från föräldrarna.

Ett liv jag försöker glömma

Nu har far min lagt ut min lägenhet för uthyrning i andra han på Blocket. Eftersom jag aldrig har fått tummen ur röven och lagt upp några bilder åt er så kan ni som är nyfikna ta er en titt på annonsen istället!

http://www.blocket.se/uppsala/Nyrenoverad_lagenhet_centralt_i_Uppsala_26675364.htm?ca=10&w=1


Påskägg.

Påsken är ingen högtid som jag uppmärksammar eller känner någonting särskillt för - lite påskinspirerad mat, om lusten faller på, kanske något litet godisägg till någon jag tycker om och eventuellt lite extra ätande av hårdkokta ägg. Att måla ägg är nog den enda traditionen vi har, mamma och jag, och idag, såhär på annandagen slog vi slag i årets kreativa stund. Pillipill och småttismått; mina blev väldigt detaljrika! Ett med tre små sagofeer på, och ett med djur; En flaminho, en giraff, en flodhäst, ett lejon och en tiger med två små ungar. Mamma satsade på ett med mönster, och ett med fåglar innan hon gick över till att pyssla smycken. Nu ska jag knarka alvedon - mina ögon och mitt huvud tyckte inte om det där - när kommer mina glasögon?




Spaghetti med spanat- och ruccolasås och topping

Den ursprungligen planerade maträtten gjordes om både en och två gånger under matlagningens gång - men jag tror att det blev till det bättre! En snabb och välsmakande sås, och en spännande topping av smörstekta champinjoner, vita bönor, gorgonzola och valnötter. Så länge jag envisas med att fotografera i vardagsrummet, där vi väljer att äta just nu, kommer bilderna att bli såhär mörka och murriga - ljuset är katastrof, men sådant får man leva med!

Spagehtti med spenat- och ruccolasås och topping
2 portioner, 20 minuter

2 portioner spaghetti
150g fryst bladspenat
150g kokta vita bönor
30g gorgonzola
1 dl havregrädde
2 msk valnötter
3 nävar ruccola
4 stora champinjoner
svartpeppar
salt
smör


Tina bladspenaten enligt förpackningsanvisningarna och koka spaghettin al dente. Skiva champinjonerna och stek dem i en klick smör på medelvärme. Häll av vattnet från spenaten, tillsätt ruccolan och havregrädden och mixa med en stavmixer. Smaka av med salt och peppar och håll såsen varm på en platta. Häll av och skölj bönorna och lägg dem i champinjonpannan några få minuter. Blanda och värm avhälld pasta i såskastrullen och lägg sedan upp i två djupa tallrikar. Toppa båda portionerna med svamp och vita bönor, grovt hackade valnötter och gorgonzola i bitar.

Pastafavorit!

Tri colore från Saltå kvarn har läng haft en väldigt säker plats på min pastatopplista, men nu har jag funnit en riktigt värdig utmanare! AXA Fiber Hjärtas fusilli kvalar in med en kompakt kärna med lagom tuggmotstånd och många och täta varv med de omgivande vingarna. Mycket sås samlas upp, och smaken på själva pastan är, enligt mig, perfekt! Dessutom är den ju billigare än min Saltå kvarnfavorit.

Sortimentet från AXA Fiber Hjärta innehåller lösliga fibrer (betaglukaner) från havre, havrekli och havreextrakt med egenskaper som är bra för att hålla kolestreolvärdet i schack. När jag bjuder på Saltå kvarns produkter gör jag det med ett gott ekologiskt samvete - vilket känns kalas, men att bjuda mina nära och kära på en pasta som värnar lite extra om deras hälsa gör jag men ännu lite godare samvete, och varmare hjärta!


Egentligen en "sitta-inne-dag"

Spinningen igår, nej den uteblev. Att umgås med mor var något jag kände att jag behövde mer! Vi åkte en runda och hämtade pengar för sålda leksaker, lämnade in några kassar på Myrorna och fyndade finfina IKEA-tallrikar. Vi passade även på att svänga in på Bergianska trädgården och köpa två vackra hortensior till mamma - en klick vår i allt detta gråa och regniga höstväder!


Därav ska jag nu tralla ner till tåget och ta mig an en lunchspinningsklass! Lite ärenden, inköp av påskpresenter och liknande, planeras innan dess. Taggningen dippade dock en aning då jag nyss lyfte blicken och möttes av spöregn utanför rutan. Kul. Den ursprungliga planen var ännu ett efterlängtat pass senare idag - BodyCombat, men min kropp protesterar kraftigt mot den typen av rörelser idag - sviter i form av träningsvärk, modell större, efter tisdagens boxpass!

RSS 2.0