Nike training club
När jag var färdig med min lilla miniträningfick jag läge att knäppa en rätt söt bild på Ebba och Swea; jag stängde vardagsrumsdörren för att inte Ebba skulle komma och vilja vara med och leka med matte på golvet.
Maximera dagen!
Klockan ringer 05:20, och så dags är hon ganska tacksam över att bara behöva gå utanför huset och vända - även hundar kan vara morgontrötta! Jag drar på mg träningskläderna, äter en yoghurt- och kesellablandning med bär och havregryn som står och väntar på mig i kylskåpet och sedan tar jag mn färdiggjorda smörgås och färdigpackade väska och ger mig väg - hur enkelt som helst! När träningen är slut hinner jag gott och väl duscha och göra mig i ordning, och därefter sitta i någon trevlg soffgrupp, eventuellt med Nyhetsmorgon på en TV, och äter min andra frukost med smörgås och protendrink, och en frukt om jag är hungrig. Efter det är jag lugn och harmonisk, vaken, pigg och redo för föreläsning!
Den största anledningen till att jag byter ut några timmars morgonsömn mot att träna är att jag har hela eftermiddagen och kvällen fri och jag hinner därmed läsa och plugga allt som behövs, utan att stressa eller att behöva sitta halva natten. En annan anledning är att det är mindre folk; igår morse var jag på BodyPump i en lagom befolkad sal, istället för i en där det knappt finns utrymme för de utfallssteg som ska utföras - vilket är bruklgt på eftermiddagar och kvällar såhär tätt inpå nyår. Den sista anledningen, förutom att jag faktiskt tycker om att träna på morgonen, är att jag vill träna mer! Dagarna räcker inte till för all träning jag vill bedriva, och genom en successiv ökning, mycket god planering och med hänsyn till kroppens signaler finns det möjlighet att lägga in mer träning på eftermiddagen!
Mina underbara spinningskor som var med mig imorse!
Handbollsknän hör sommaren till.
Så var det dags för en vurpa igen; är det någon prenumeration jag råkat beställa via något konstigt kedjebrev på internet? Igår kom löpsuget till mig efter middagen när termometern visade dryga tjugo grader och solen fortfarande sken. Brunnsviken runt lockade mest, trots att tveksamheten inför den långa distansen fanns där - jag har ju faktiskt inte sprungit på riktigt sen januari, och inte heller då var farten överdrivet hög då snö, is och kopiösa mängde kläder gjorde mig sällskap, som ni kanske minns? Hur som tog jag mig ut med ambitionen att hålla lite tempo, men ändå ta det lugnt och njuta. Och njöt gjorde jag, även om pollenhalterna i luften gjorde sitt bästa för att knocka mig. Rundan gick hemifrån, runt Brunnsviken och sedan ned till mamma på kolonin.
När jag kom ner dit var jag smutsig, trasig och blöt. Jag hade vurpat, igen. Det var efter max en fjärdedel av rundan som mina fötter hittade ett metallskrot av något slag; en grov ståltrådsring som låg och skräpade vid sandstranden vid Bergianska. Helt plötsligt låg jag framstupa på grusvägen med trasiga byxor, knän, händer och skrap på axeln. En kvinna kom springande och tömde sin vattenflaska över mitt trasigaste knä - i all välmening. Efter några meter kunde jag springa igen, med plaskande sko och smärta i knäna. Nu har jag ont, och inatt har jag knappt sovit någonting alls - alvedon kanske hade varit en grej.
Jag som trodde att en handbollsfri säsong skulle kunna ge mig okej knän till kjolsäsongen - men tji fick jag. Det är tydligen meningen att mina knän ska se trasiga ut.
Tiden på min "lugna och njutningsfulla runda med lite tempo", efter flera månaders uppehåll: 61 minuter och 43 sekunder på 12,3 km. Jag förvånar mig själv.
"Hello, my name is Jake"
Någon stadstur blev det inte, då min hund inte ville kissa innan jag åkte, så jag fick bara åka hem och vända i dörren för att gå ut på en entimmes promenad. Dessutom passade jag på att testa att springa närmare en kilometer med Ebba, när jag ändå hade träningskläder på mig och inte hade fått duscha. Jättebra gick det, men nu är jag fullkomligt slut. Jag hoppas bara att det beror på crosstrainingen och inte att jag sprungit en kilometer. Nu skakar mina armar och det värker i mage, rygg och ben.
Varför har jag fått ordet profylaxkurs på hjärnan?
Springa, eller inte springa?
Nu ska jag slösa bort tid på The Sims 3!
Tre koppar kaffe
Lerlöpning i Ursvik våren 2009
På tal om löpningen; jag har inte sprungit min premiärrunda ännu. Mina skor är trasiga, utnötta och, tro det eller ej, för små! Detta gäller dock även mina vardagsskor och inneträningsskor, så jag vet inte riktigt vilket inköp jag ska prioritera - jag har inte råd med det här. Jag vet bara att mina fötter gör ONT, och att jag vill ut och springa!
Trasig skit, 2010
Jag är hög som ett hus - på endorfiner!
På vägen hem var jag gladast i stan - utan tvekan! På små fluffiga moln, fast med en otroligt öm rumpa, skuttade jag fram. När jag passerade Zanzlöza Zmycken såg jag ett armband i skyltfönstret som jag helt sonika gick in och impulsköpte åt lilla mamma - jag ville dela med mig av min glädje!
Ebba fick också sin beskärda del av min enorma energivåg; en ruskigt rask timeslång promenad. Nu ligger hon utslagen i soffan och grymtar nöjt, samtidigt som en gudagod köttfärssås står och puttrar på spisen i väntan på mor som fastnat i tunnelbanekaos.
BodyCombat
Känslan såhär efteråt är underbar, och jag känner mig trött i ryggen - den kommer nog klaga högljudt imorgon! Jag är så glad att jag hittat en skön och roligt klass som jag kan ha som omväxling till alla mina bentränande passioner.
Tidigare på dagen var mamma och jag i Täby; synundersökning, lunch, glasögonprovning i timmar och fika. Yes, jag ska få glasögon. Brytningsfel - jag är astigmatisk. Med mig hem har jag tre par bågar, och jag vet varken ut eller in. Ett par svarta, markerade och skarpa, ett par transperanta bågar med svarta skalmar och ett par relativt kantiga lila med silverdetaljer - hjälp?
Vätskeersättning och energiinjektion hitåt!
CyclingPulse heter anledningen till min totala kolaps. Ett riktigt tufft spinningpass med pulsband och en stor duk längst fram där var och en kan följa sin puls under passet. Instruktören berättar inom vilka zoner man ska ligga, annars är det precis som ett vanligt spinningpass! Jag fick jobba som en dåre, och trodde på största allvar att jag skulle kräkas och sedan svimma och ramla av cykeln i slutet när han sa att vi skulle ligga i över 90% av vår maxpuls - jag kom verkligen inte över 89%. Sedan fick vi veta att man skulle ställa in sin maxpuls på en dator vid ingången - det hade inte vi gjort...
Min plan på att växa fast i soffan kraschas redan ikväll; mamma, Gertrud och jag ska äta middag och besöka biografen. Snabba cash står det på biljetterna!
Spinning + yoga, eller yoga + spinning?
Igår vände jag på steken, efter att ha missat att boka av mitt asthangayogapass - spinningen, vilken jag längtat efter i en vecka, vägrade jag att ge upp! Ett härligt ashtangapass var det, även om jag, som alltid, blev väldigt trött. Detta gjorde ju naturligtvis att det var lite svårt att komma igång på cykeln - men sen var det bara fullt ös! Svetten rann, benen brann och jag hade ju ingenting att spara till! Efter ett sådant pass är min energi på topp och jag mår som bäst - det var, för mig en mycket bättre passordning - konstigt nog. Den totala upplevelsen vore nog en bastu efter detta!
Snart: aktiv vilodag med Micki i form av Pilates.
"Det ska kännas som en riktigt hemsk mensvärk!"
Allt är i sin ordning igen; måndags-BodyPump med Micki! Salen var kusligt avbefolkad, helt olikt SATS. Enligt instruktören är det alla "nyårslöftestränare" som börjar tagga ner och försvinna nu. Måste vara ett kostigt nyårslöfte folk har; "träna som tokar fram till första mars"...
Idag blandades det aktuella programmet med "gamla godingar". För oss ovana betyder det troligt rejäl träningsvärk de kommande dagarna. Mina fortfarande skakande armar och för övrigt totalt urpumpade kropp skvallrar även om att så är fallt.
När jag kom hem hade Ebba ätit upp en halv tulpanbukett, den kräktes hon. Mys! Jag känner mig rättså yr - nu blir det kaffe, soffan och en nylånad biblioteksbok.
PilatesBall
Yogahandbok för nybörjare?
Det där med att man skulle få energi av yoga är en myt, förbannad dikt och lögn! Idag var jag på mitt tredje pass, för jag har verkligen lovat både mig själv och mor att ge denna träningsform en chans. Efter en hel dags bevakande av kölistan på internet chansade jag och åkte in när jag stod på köplats nummer ett. Jag fick min biljett och tofflade in i den mysigt nedsläckta rummet och tog plats på mina dubbla mattor på den enda lediga platsen som fanns kvar. Om och om igen under passets gång förvånade jag mig själv med min rörlighet - jag som trodde att den var riktigt illa där an! Lugnet spred sig, det var skönt att få sträcka ut i alla möjliga och omöjliga vinklar, och efteråt var det väldigt skönt att få sätta på sig varma strumpor igen och sätta sig på tåget hem och gosa lite. Grejen med yogan, som jag inte riktigt försår, är att jag blir så trött! Som sagt; idag var det tredje gången, och varenda gång är jag helt bombad när jag kommer hem. Jag kryper upp i soffan, är galet hungrig och känner mig i övrigt närmast influensasjuk - ska det vara så?
En annan grej som jag inte förstår är den där väsande yogaandningen; under passet väser det runt omkring mig i salen - jag börjar nästan småskratta för mig själv där jag ligger/sitter/står. När jag själv försöker mig på den, efter instruktörens anvisningar, låter det mest som snarkningar - hur sjutton gör man? Och vad ska det vara bra för?
Att älska bodypump!
klarade det riktigt bra! Visst var det tungt, och varenda muskel i min kropp skakade som asplöv i en höststorm - men jag klarade det, och det var fantastiskt! Eftersom så lång tid gått sen sist så hade jag inte hunnit köra det här programmet, men det var helt okej - och jag njöt. När vi kom fram till maglåten meddelade instruktören att hon valde att köra låten från förra programmet, alltså det jag tränade hela sommaren. Då var jag i himmelriket, och fick underbara flash backs från söndagsträningarna med instruktör Frida på Nautilus i Solna. När strechinglåten rullade igång, och även den var från förra programmet, kom tårarna. Helt oförberedd var jag - gråta av träning?! Det var rena och skära glädjetårar - jag kände såväl igen den känslan; att ligga och stecha på golvet till den låten efter ett underbart bodypumppass. Min träningskärlek - välkommen tillbaka, jag har saknat dig!Nog för att jag har ett kort på Friskis och svettis, men jag vantrivs verkligen där, och nu överväger jag helt ärligt att skaffa dubbelt medlemsskap - jag behöver det här. Jag behöver träning, och framförallt träning som jag mår bra av - inte den där fjantiga wannabe-träningen på Friskis! Med anledning av detta kan ni nu observera en uppdatering i min önskelista, som finns under mina Twitteruppdateringar till vänster på startsidan. I och för sig är det nästan under förutsättning att det löser sig med bostad innåt stan, men det måste det väl göra i vilket fall?
Friskis och svettis - spinning
Nu är jag fruktansvärt trött på bokningssystemet på Friskis och Svettis! Det är ju så typiskt mig att glömma avboka ett pass och vara tvungen att köra det, trots att jag känner att en riktigt sjukdomsomgång knackar på dörren. Jag satt i skolan när jag insåg att sista chansen för avbokning skulle passeras medan jag satt där och att jag efter skolan skulle få kasta mig iväg in till stan, på cykel, för att göra min debut på ett spinningpass. Nej, då var jag inte jätteglad på mig själv.
Spinning var, trots förutsättningarna, någonting jag gärna kommer utsätta mig själv för igen! Jag gick ett medelpass, och det var duktigt jobbigt. Vad jag gillade var att det var enkelt att byta motstånd under passets gång, utan att till exempel behöva avbryta för att plocka av vikter, och att alla verkligen skötte sig själva. Man satt liksom där i mörkret och kämpade för sig själv - det fanns inga stegkombinationer att göra fel på eller rörelser att hamna efter i. Det krävdes helt enkelt ingen tankeverksamhet - bara en jäkla go! Ledaren var mycket trevlig, Annie hette hon, och hjälpte mig att ställa in cyklen innan, och hon hade väldigt bra musik och ett skönt pass. Så mycket mer kan jag väl egentligen inte säga innan jag har provat några andra pass och instruktörer - men det här gillade jag! Dock kan jag ju påpeka att cykelturen hem väl påminde mig om vad jag hade pysslat med den senaste timmen. Nu väntar sänggående med hunden - trevlig fredag!
Friskis och svettis - bräda
Egentligen vill jag inte ens lägga tid på att skriva om det här riktigt usla passet, men jag känner att jag måste ta mitt ansvar och varna allmänheten. På tisdagar har jag ju gått mitt steppasss - vilket jag älskat högt - och jag ville försöka behålla den vanan. Enligt vad jag läst mig till skulle friskispasset "bräda" vara något liknande, och det finns på min anläggning här ute - dessutom går det på tisdagar! perfekt tänkte jag, och bokade en plats via internet. Det hade inte behövts; vi var bara en handfull tappra, varav ungefär hälften var där för första gången. Jag blev aldrig anfådd, styrkedelen var rent ut sagt patetiskt lätt, instruktören väckte verkligen inget go i mig - det var helt enkelt inte roligt, utan rent utav tråkigt. Jag lovar att jag gick dit med ett öppet sinne, och ville verkligen testa det här - men det var totalfiasko. Pensionärsgympa är vad jag kallar det! Mitt letande efter ett givande gruppträningspass kommer att fortsätta, men mina förhoppningar har sjunkit rejält - tyvärr.Avskedsträning
Nu är det gjort; jag har tagit farväl av mitt älskade Nautilusgym, och även av brunnsviken. Min "avskedstour" började ju i söndags med body pumpen - och det var ett jobbigt farväl, big time! I måndags sprang jag runt brunnsviken för sista gången. Där bjöds jag på ett fantastiskt väder och lyckades till och med få till en hyffsad tid! Rundan kändes för övrigt lång att springa, så det är var inte med lika tungt hjärta som jag tackade för mig i det sammanhanget.I tisdags var det dags för ytterligare ett jobbigt avsked; steppen. Ingen riktig ork, och ingen motivation heller för den delen, hade jag när jag kom dit, men så fort musiken kom igår hände någonting. Energin började pumpa ut i kroppen, och jag vet inte vad den kom ifrån! En gissning lägger jag på min sushilunch - jag tränar, eller spelar, alltid bra efter en sushimåltid. Jag får en sån skön mättnadskänsla - och den består! Lite skönare kändes det dock när instruktör Jocke sa att han inte kommer leda klassen nästa vecka - då missar jag ju ingenting då iallafall! Känslan efter passet var perfekt; full av energi, glädje, go och positiva känslor - och "efter-träningen-bananen" smakade fantastikt, inköpt under stor stress på NKs saluhall.
Hejdå till gymträningen sa jag igår morse efter frukosten. Jag trotsade ösregnet och cyklade den välbekanta
vägen bort till solnaanläggningen. När jag gjorde samma sak förra veckan var jag helt ensam - det var jag inte igår! Förvånansvärt mycket folk för att vara en vardagsförmiddag. Så många ovana övningar som möjligt försökte jag få in - för att uppnå maximal träningsvärk, det längtade jag efter. Nu sitter jag här, dagen efter, med en grotesk träningsvärk i magen och ryggen, ja runt om hela bålen faktiskt. Rumpan och hela benen känner också att de lever - tro mig. Bara armarna varkar ha klarat sig, men jag befarar att de kommer ge sig till känna senare ikväll eller imorgon, då jag för övrigt planerar att besöka min nya granne; Friskis & svettis Ultuna.Ett sista body pump-pass
Nu till det jag sörjer djupt; jag har idag kört mitt sista body pump-pass på väldigt länge. I och med flytten säger vi upp mitt Nautiluskort, och jag kommer skaffa mig ett på det närbelägna Friskis & svettis istället - där de inte har body pump. Jag kommer verkligen sakna det! Efter ett pass känner jag mig så glad och nöjd - allt möts med positiva tankar. Dessutom smakar middagen efter ett body pump-pass allderles extra gott. Jag kommer också sakna att ha söndagsträningen med Frida - den har jag sett fram emot varje vecka.
Älskade steppass!
Svetten rinner, musiken dunkar, fötter och benmuskler värker, blodet och endorfinerna rusar i kroppen - det är step, och det är underbart! När jag gick på en klass för första gången i början av sommaren var det för att utmana mig själv och min urusla koordinationsförmåga - och jag fann en ny kärlek inom träningen. Huvudet värker, det också, efter ett pass - eftersom det krävs så mycket för att hålla koreografin i huvudet, och benen skakar - det är en fantastisk känsla. Jag blir alltid på bra humör av att träna; när jag går ut ur gymmet, eller kommer hem efter en löprunda, då är jag på topp! Men när jag kliver ur gruppträningssalen efter ett steppass - då är jag oövervinnerlig. Efter en skön dusch, torra kläder och med en precis lagom gulgrön banan i handen känns livet som allra härligast! Nog känns det inte jätteskönt i benen när jag sätter mig på cykeln för att trampa hemmåt, men jag tänker på vilken skön träningsvärk jag kommer ha i rumpan och vaderna de närmaste dagarna och ler åt det. Jag är en träningstjej, det går inte att komma ifrån, och jag njuter av träningsvärk - all träningsvärk! De här passen kommer försvinna och jag kommer minnas dem tillsammans med sommaren 2009 - och jag kommer sakna dem! Kan jag inte flytta dem, och min instruktör, till Uppsala?
Intervaller med nostalgikänsla
Idag fick jag en idé om att jag skulle försöka mig på mina gamla backintervaller. De har jag inte ägnat mig åt sen förra sommaren. Det är i en lätt sluttande backe utanför Bergshamra IP, närmare 100 meter lång, jag brukade hålla till. 3x10 med tre minuters vila, och jogging tillbaka till start efter varje rusch, var konseptet. Det var med ett lätt pirr i magen och en förtjust känsla jag infann mig i min backe efter frukosten. Lätt småregn och inte en kotte i närheten - perfekt! Tro det eller ej, men det kändes som att jag har bättre ork nu än för ett år sen. Jag körde 1x40 intervaller, alltså utan treminutersvilan - sen var den där; den där underbara "totalt slut-känslan". Den där känslan med nästintill kramp i baksida lår, blodsmak i munnen, lätt illamående och huvudvärk. Då kan jag på skakiga ben lunka hemåt, känna mig riktigt nöjd och förbaskat stolt!
