zucchini - Fröken flugvikt.

Jag väger för lite, det är jag absolut medveten om. Att jag behöver gå upp i vikt vet jag också om, och jag jobbar på det; sen jag flyttat hem igen har jag gått upp sex kilo. Det är jag glad över, och jag ska fortsätta att gå upp, men jag gör det på mitt eget vis, utan hjälp från andra. Jag tränar och äter för att må oförskämt bra och för att gå upp i vikt, medan många andra på gymmet gör det samma för att nå motsatt effekt. Att jag tar upp det här beror på att jag märker att jag blir uttittad, både på gymmet och på gatan. Folk stirrar. Precis som många överviktiga våndas för att gå ut, eller ta sig till ett gym, våndags jag - ibland. Jag älskar att träna, så oftast kan jag strunta i det, men inte alltid. Vad är det som gör att folk tycker att det är okej att stirra ut någon som väger lite för lite, när det är sådant himla tabu när det gäller någon som väger för mycket?

Igår var jag på ett mysigt pilatesbollpass och frågade instruktören om jag hade tagit en för stor boll. Hon tvekade lite och sa sedan att jag var "...lite för... du är... du väger inte så mycket". Jag hade inte tillräckligt med tyngd för att kunna utföra övningarna. Hon tog det jättebra och om bort till mig och höll emot för att ge mig motstånd istället. Idag gav jag mina ben en omgång på ett SATS CorePulse-pass. Då kom instruktören och bad mig kliva av platta mitt under en låt. Hon skulle kolla om jag hade ställt in den rätt. Det hade jag, jag var bara för lätt för att få den att fjädra lika mycket som alla andra. Den instruktören tittade medlidsamt på mig. Nej, det var inte speciellt roligt.

Jag tog en bild på vackra Stockholm från tunnelbanan på vägen hem.