zucchini - Jag är hög som ett hus

Idag gjorde jag det som jag aldrig trodde att jag skulle våga; att gå på ett boxpass ensam. Micki avbokade i morse, och medan jag satt och försökte peppa mig själv till att åka iväg själv missade jag sista avbokningstiden. Då var det inte så mycket att fundera över längre, och tur var väl det! Min boxabstinens hade vuxit sig så stor att jag verkligen kände hur det kliade och ryckte i armarna. Jag blev ihopparad med en Rebecka; jätteduktig tjej, och vi svettades, skrattade, sparkades och slogs tillsammans i en timme - instruerade av en kanoninstruktör. Att han flera gånger kom förbi och berömde mig för min teknik sänkte inte upplevelsen direkt! Vi skulle armbågas en del också, och ni som såg hur mina armbågar såg ut när jag spelade handboll; tänk er det fast mer småsmå prickar istället för heltäckande blått på det svullna! Jag måste erkänna att jag blev, om möjligt, ännu lyckligare när jag såg och kände det - det påminner mig om den handbollstid som jag saknar allt mer.

På vägen hem var jag gladast i stan - utan tvekan! På små fluffiga moln, fast med en otroligt öm rumpa, skuttade jag fram. När jag passerade Zanzlöza Zmycken såg jag ett armband i skyltfönstret som jag helt sonika gick in och impulsköpte åt lilla mamma - jag ville dela med mig av min glädje!

Ebba fick också sin beskärda del av min enorma energivåg; en ruskigt rask timeslång promenad. Nu ligger hon utslagen i soffan och grymtar nöjt, samtidigt som en gudagod köttfärssås står och puttrar på spisen i väntan på mor som fastnat i tunnelbanekaos.