zucchini

Det känns sådär tungt och jobbigt nu - jag har ingen lust. Magen bråkar med mig, jag har ingen ork och känner mig allmänt nere och ensam. Planen var att cykla in till Uppsala idag, uträtta några ärenden och prova den lokala varianten av ett steppass, inte bräda - step. Trots allt vet jag att det bästa är att komma ut och göra någonting när jag känner såhär - även om stepträning och magont inte är jättekul, tanken var att det skulle gå över. Men när jag gick ut för att rasta Ebba, för att sedan bege mig, började det regna - som vanligt. Jag skyr inte regn, egentligen, men det är inte jätteroligt att komma in dyngsur för att gå på stan och sedan träna, det är det inte. Vi gick in, jag gav upp mina planer och tänkte att jag kanske kunde pula lite på det närliggande gymmet istället, och börjar ställa in mig på det. Väl inne ser jag att det slutat regna. Molnen är kvar och ser onda ut, men det regnar inte. Så nu vet jag varke ut eller in. Jag behöver in till stan, egentligen, och jag mår bättre när jag tränat - men jag känner inte för något utav det. Dessutom har Friskis och svettis ett sådant underbart bokningssystem; om jag inte bokar kommer platserna vara slut, och om jag bokar måste jag avboka senast två timmar innan - uteblivet pass ger en markering, och så småningom indraget kort. Alltså kan jag inte åka in till stan och känna efter, jag måste bestämma mig typ nu. Tacka vet jag Nautilus! Energi skulle jag behöva också, men jag har ingen matlust och är inte hungrig. Usch vad jag känner mig ensam och eländig just nu. Klagar gör jag också, men det behövs ibland. Jag har ju ingen annan att berätta för om mina känslor, våndor och funderingar.

De andra lever "småttingliv". Vissa saker kan jag ju vara med på, men nu känner jag att jag missat så mycket att det mer känns lite pinsamt att komma dit. Och inte har jag någon ork till det heller. Idag är det Camp Ultunae, någon form av klasskamp gissar vi. Kanske ska jag gå på den istället? Oömma kläder står det, det har jag knappt. Och jag är fruktansvärt icke-road av lekar. Men jag vill vara med mina söta klasskompisar. Jag hade faktiskt längtat tillbaka till skolan, stundtals, under helgen - för att få träffa folket igen. Väl där var jag helt slut och hade så ont i magen att jag knappt orkade sitta upprätt och hålla tårarna tillbaka. Jag undrar vad de har för konstig bild av mig egentligen. Nej, nu tar jag mig i kragen och åker in till stan - jag orkar behöver få något annat att göra.