zucchini

Under många år har intervaller ingått i vår fysträning från hanbollen. Inte minst under somrarna har det varit ett ständigt återkommande moment. På något vis har jag alltid tyckt om intervallträning, vilket för många är helt oförståligt. Det jag tycker om är nog känslan av att ta ut mig till fullständigt utmattning. Det kan man naturligtvis göra med distanslöpning också, men inte på samma sätt. Sen handbollen försvann ur mitt liv har även tvånget på intervaller gjort det, och lite även motivationen till dem - jag behöver ju inte ha den konditionen längre! Trots detta har jag försökt få in ett intervallpass i min egna träning lite här och där, oftast 1000 metersvintervaller.

Idag fick jag en idé om att jag skulle försöka mig på mina gamla backintervaller. De har jag inte ägnat mig åt sen förra sommaren. Det är i en lätt sluttande backe utanför Bergshamra IP, närmare 100 meter lång, jag brukade hålla till. 3x10 med tre minuters vila, och jogging tillbaka till start efter varje rusch, var konseptet. Det var med ett lätt pirr i magen och en förtjust känsla jag infann mig i min backe efter frukosten. Lätt småregn och inte en kotte i närheten - perfekt! Tro det eller ej, men det kändes som att jag har bättre ork nu än för ett år sen. Jag körde 1x40 intervaller, alltså utan treminutersvilan - sen var den där; den där underbara "totalt slut-känslan". Den där känslan med nästintill kramp i baksida lår, blodsmak i munnen, lätt illamående och huvudvärk. Då kan jag på skakiga ben lunka hemåt, känna mig riktigt nöjd och förbaskat stolt!