zucchini

I helgen var Micki hemma i den stora staden igen, ett lite halvspontant besök sådär! Det uppskattades mycket av mig, och tillsammans med Hanna spenderade vi några välbehövliga timmar på Café '60, de med varsin tacovariant till lunch och jag med en riktigt maffig kanelbulle! Det är helt otroligt vad en sånhär kort stund med de man trivs allra bäst med kan göra; hur mycket minnan de kan liva upp, hur mycket humöret, orken och det allmäna välbefinnandet kan öka och hur känslor som liksom placerats i ide kan väckas så fort! Det är riktigt jobbigt att vara ifrån de man tycker om; att Micki bor i Gävle hanterar jag genom att sticka huvudet i sanden, helt enkelt för att jag blir för ledsen när jag tänker på det. När vi sedan ses är det som om det var igår vi sågs, fast med en längre tidsperiod att uppdatera varandra om - en ganska häftig känsla!

Om det var den där kanelbullen eller inte låter jag vara osagt, men på vägen därifrån började jag må riktigt ruttet; illamåendet kom svallande över mig i vågor. Planen var att åka till Solna centrum för att bli upplockad av mamma och åka iväg till Maxi. Det gick sådär. Mamma körde hem mig, och sen bröt helvetet lös och jag tillbringade kvällen och halva natten med huvudet över spyhinken. Jag är väldigt sällan bitter, utan snarare väldigt bra på att se saker positivt; jag tror att det finns en mening med allt som sker - det är redan förutbestämt och det gäller bara att inse vad meningen är. Dock måste jag ju säga att jag inte riktigt har funnit meningen med alla sjukdomar jag har fått dras med sen i november; infulesa + lunginflammation plågade mig då i åtta veckor och efter det har ont i halsen och feber varit återkommande fenomen var tredje vecka ungefär, om inte ännu mer ofta. Mitt immunförsvar verkar ha lagt va helt, är det någon som har några supertips för att reparera det igen?