zucchini

Så var det dags för en vurpa igen; är det någon prenumeration jag råkat beställa via något konstigt kedjebrev på internet? Igår kom löpsuget till mig efter middagen när termometern visade dryga tjugo grader och solen fortfarande sken. Brunnsviken runt lockade mest, trots att tveksamheten inför den långa distansen fanns där - jag har ju faktiskt inte sprungit på riktigt sen januari, och inte heller då var farten överdrivet hög då snö, is och kopiösa mängde kläder gjorde mig sällskap, som ni kanske minns? Hur som tog jag mig ut med ambitionen att hålla lite tempo, men ändå ta det lugnt och njuta. Och njöt gjorde jag, även om pollenhalterna i luften gjorde sitt bästa för att knocka mig. Rundan gick hemifrån, runt Brunnsviken och sedan ned till mamma på kolonin.

När jag kom ner dit var jag smutsig, trasig och blöt. Jag hade vurpat, igen. Det var efter max en fjärdedel av rundan som mina fötter hittade ett metallskrot av något slag; en grov ståltrådsring som låg och skräpade vid sandstranden vid Bergianska. Helt plötsligt låg jag framstupa på grusvägen med trasiga byxor, knän, händer och skrap på axeln. En kvinna kom springande och tömde sin vattenflaska över mitt trasigaste knä - i all välmening. Efter några meter kunde jag springa igen, med plaskande sko och smärta i knäna. Nu har jag ont, och inatt har jag knappt sovit någonting alls - alvedon kanske hade varit en grej.

Jag som trodde att en handbollsfri säsong skulle kunna ge mig okej knän till kjolsäsongen - men tji fick jag. Det är tydligen meningen att mina knän ska se trasiga ut.

Tiden på min "lugna och njutningsfulla runda med lite tempo", efter flera månaders uppehåll: 61 minuter och 43 sekunder på 12,3 km. Jag förvånar mig själv.