zucchini

Ja, hur illa det än låter så sitter jag här hemma i soffan och tycker rysligt synd om mig själv. Det började med träningsvärken; måndagens crosstraining känns överallt, men i magen känns det outhärdligt - riktig smärta vid minsta andetag och tanke på rörelse! Detta är anledningen till att mitt älskade och efterlängtade BodyCombatpass bokades av.

Sedan, när jag sjunkit ihop här i soffan, började de riktiga "det är synd om mig"-tankarna komma, och nu känner jag mig så galet nostalgisk, ensam och eländig. Jag saknar handbollen så fruktansvärt mycket, och ännu mer saknar jag laget, och att ha någonting att träna för inte minst! Sen saknar jag skolan, och då menar jag gymnasiet. Det var så enkelt; jag visste alltid vad jag skulle göra om dagarna, jag kunde njuta av ledigheten när jag var ledig och jag fick känna att jag klarade av någonting när det gick bra. Klassen saknar jag också, iallafall alla mina pojkar. De fanns alltid där och gjorde mig glad, hur nere jag än kände mig. Då förstod jag nog inte riktigt hur mycket de betydde för mig, men nu, i avsaknaden, har jag insett det. Naturligtvis var det mycket plugg och slit, och jag har inte glömt alla de sega timmarna, de riktigt sura mornarna och de där momenten som jag verkligen önskeda mig att slippa, men överlag skulle jag kunna ge väldigt mycket för att få komma tillbaka till den tiden. Handbollen var slitig, jag hade ont ofta och mycket, det var hårt att hinna med skolan och stressen fanns med överallt, men innerst inne mådde jag bra av det. Jag mådde bra av att ha ett högt tempo och av att känna att jag klarade av det, men framförallt mådde jag bra av alla människor omkring mig.

När båda de två sociala sysselsättningara försvann nästan samtidigt blev jag ensam kvar; jag har ju knappt haft någon fritid att umgås med folk på - jag har ju fått träffa alla regelbundet i skolan och genom handbollen ändå! Jag vet inte hur man gör, folk har lämnat stan och jag har nog aldrig känt mig så ensam och vilsen som nu.