zucchini

Vi befinner oss helt klart i årets äckligaste tid; grus och äckel, smuts och skräp överallt! Den snö som finns är smutsig och hal och allt är bara grått och förtvivlat deprimerande. Inte konstigt att inte promenaderna med Ebba, som glatt äter ALLT skräp, känns speciellt roliga.

Omväxlande panik och ångest, och fullkomlig likgiltighet. jag bara ser hur alla pengar jag har sparat ihop, genom att leva så snålt så snålt i flera år nu, på bara några månader, försvinner. Hyran i Uppsala, räntan på lånet och nu, uppe på det, glasögonen. Noll i inkomst, och noll i svar på alla mina jobbansökningar, och tusentals kronor i utgifter. Kul. Och som jag har kämpat för att spara ihop allt.

Söndagens pass var magiskt - jag njuter fortfarande av den endorfinvåg som jag surfar på! Vad jag även känner av, minst sagt, är träningsvärken! Ny träningsform ger träningsvärk, det var jag beredd på, men jag trodde inte att det skulle bli så farligt i det här fallet. Fel hade jag! Igår hade jag en dödlig träningsvärk. Hela ryggen, främst övre delen, kändes som att jag hade en enormt svidande solbränna som någon ständigt slog på med en flat hand, och mor sa att jag var spänd som en fiolsträng, och kring revbenen var smärtan så stor att jag inte kunde ta ett djupt andetag utan att grimagera. Idag är det värre. Jag älskar träningsvärk, men det här är på gränsen. Lite Ashtangayoga i kväll kommer nog mjuka upp en del!

Jag söker jobb, utbildningar och allt där emellan just nu. Men vad ska jag bli? Följa någon form av dröm, välja en väg som garanterat ger bra jobb eller ta något helt random och hoppas på att finna något jag inte viste fanns? På Efter tio intervjuas just nu en medicinjournalist - bra kombination av mina intressen och kall?

Det är nog skriva jag ska göra, det är verkligen det jag tycker om, men finns det några jobb? Är det någon idé? Jag vill inte labba mer, nono, men jag vet inte om jag vill släppa naturvetenskapen helt. Ge mig inkörsportar!

Vem behöver vänner när man har en Sex and the city-box?
Vem behöver familj när man här The Sims 3?
Vem behöver ett jobb när man har ett SATS-kort?
Vem behöver en man när man har en hund?

En kortare visit hos mormor och morfar i Örebro under helgen; hemifrån igår efter frukost och åter hemma under eftermiddagen idag. Jag har spenderat min tid hos mormor, promenerat, sovit ätit smörgåsar, och tittat på naturprogram.

Min hund är världens bästa, min lilla humla! Hon är inte bara en allderles perfekt knähund, en glädjespridande promenadkamrat och fantastisk fotvärmare - hon är även en stjärna i bilen! 

Begravningar, döden, att förlora någon - jag är fullständigt livrädd. På film eller i en bok, eller som nu på Sex and the city; jag blir helt förstörd. Jag har aldrig förlorat någon nära, och jag är livrädd för när den dagen kommer, för det vet jag; den kommer till alla.

Kan någon stoppa tiden?

Jag har en såndär riktigt usel dag, en sån där då allt känns i botten och verkligen ingenting är bra - och då kan det ibaland kännas bra att klaga lite, även om det bara är en blogg som tar emot det.

All orka, lust och motivation för att göra något är totalt frånvarande, jag känner mig nästan sjuk på något vis. Samtidigt känner jag mig vidrig och misslyckad som inte gör någonting. Ond cirkel? En annan grej är att jag är så sugen hela tiden; jag vill bara gå och småäta, hämta något att äta, dricka eller tugga på. Inte vet jag om det är någon form av tröstätning, rastlöshet eller bara vanligt tragiskt sötsug. Och dessutom; jag hatar min kropp just nu.

Jag tror att jag ska avboka yogan och avreagera mig på ett dödligt svettigt spinningpass istället.

Kylan är tillbaka och vi är åter täckta av ett lager nysnö - nu känns det tryggt igen. Hela morgonen har nu ägnats åt seriöst arbetssökande; hur jag än mår så är jag trött på att känna mig som en belastning, onyttig klump och värdelös böld.

Plus en halv grad på termometern - nu kommer min snö försvinna. I och för sig har mina vinterskor gått sönder, så jag måste gå i joggingskor, men jag tycker om snön iallafall!

Jag känner mig som en grå och trist vardagsinventarie som alla bara tar för given och som gör sina sysslor; sköter matlagning, matinhandling, disk, tvätt, hundrastning och småplock. Min dag går ut på att göra det, och ingenting annat. Träningen mår jag bra av, och tycker väldigt mycket om, men ibland känns det som att jag kör den så hårt mest för att ha någonting att göra, för att känna att jag kommer ut och uträttar någonting. Tanken på att, i vuxen ålder, vara en rikt, och lyckligt, gift hemmafru som ägnar dagarna åt att sköta hemmet och umgås med andra rika och lyckligt gifta hemmafruar är ingenting som avskräcker mig - det är absolut inte mitt mål, men det avskräcker mig inte. Det gör däremot den här situationen; att vara hemma och fungera som någon slags osynlig och ensam (och ogift för den delen) hemmafru.

När jag går hemma hela dagarna känns det som att jag inte gör annat än äter; frukost, göra ingenting, mellanmål, göra ingenting, lunch, göra ingenting, mellanmål, göra ingenting - och sen är det middag. Mellanmålen har blivit långdragna tröstätningar, det känns som att jag äter hela tiden. Även om dessa tröstpräglade mellanmål består i frukt efter frukt efter frukt, lite yoghurt, någon kesomacka, lite frysta bär och lite mera frukt, så kan jag inte begripa hur jag kan vara vrålhungrig, låg i blodsocker och helt slut när det är dags att ta sig an någonting. Helt absurt.

Jag uppskattar varje dag här, långt bort från Uppsala, och hemma hos mamma, pappa och bror lika mycket som den första, då jag återvände i december. Fakta är att jag har fallit in i ett vardagsmönster där alla andra har sina rutiner och arbeten, medan jag sitter hemma som en hund som väntar på att husse och matte ska komma hem och kanske, kanske, kanske bry sig lite om mig.

Jag sitter och kollar runt lite på möjliga sysselsättningar, och hittade via SATS utbildningar som ger licens som dels kostrådgivare och dels personlig tränare - det kunde ju vara lite kul, och en bra grej att ha med sig, tänkte jag. Sen kom jag till priserna; kostrådgivare - 16480 SEK och personlig tränare - 25750 SEK.

Vem sjutton har råd med det? Glöm de planerna, nu!

Min kropp är nog närmast chockad över den nya träningsdosen! Efter att ha fått nöja sig med en eller kanske två halvdana pass i veckan under hösten har jag nu gett den fem till sju pass per vecka den senaste tiden - även om vissa av dem är såkallade aktiva vilodagar med yoga och liknande. I grund och botten är kroppen min vad vid kopiösa träningsmängder, och den finner sig fint och har redan nått upp i samma belastning som innan handbollslivet tog slut. Glad blir jag dessutom! Endorfiner - me like! Det enda negativa jag märkt av är min nacke; den känns stel och lite öm, lite som att den ber om massage. Bara ber lite försiktigt, inte skriker efter.

Ett CV har jag skrivit nu under förmiddagen, och jobbat med nästa veckas matplanering, letat passande jobb och myst in tårna i Ebbas mage nere på golvet.

Det där med jobb vet jag inte riktigt hur jag ska göra med. Så fort jag ser ord som tenta, dugga, rapport eller plugga ökar min puls, ett riktigt obehag sprider sig i kroppen och jag känner hur paniken kommer krypande. Innest inne är jag nog inte så återhämtad som jag ibland känner mig. Är jag redo att börja jobba lite smått, eller behöver jag mer återhämtningstid?

För att tala i sporttermer; jag har försökt med några enmansnummer, även kallat "one man-shows",  men det fungerar ju inte så. Nu har jag passat bollen - det är upp till dig.

Fredags-BodyPumpen med Micki är avklarad, och det var så skönt! Lassa, lassa - tungt, tungt! Vi ska bli så starka och fina, min böna och jag. Inte bara en utan TVÅ förskräckligt dåliga instruktörer - det är tur att vi lärt oss programmet vid det här laget. Nu lagas det lunch på min spis, och resten av dagen planerar jag att tillbringa tillsammans med Ebba, Sex and the city-boxen, oolongte och tofflor - här ska det slappas!

Ursprunglig plan: spinning och yoga med Micki ikväll, och efter det hem och laga mat åt mor som är borta på kvällsaktivitet.

Nytt alternativ: stanna hemma hela kvällen.

Anledningen till att jag nu står i valet och kvalet, huruvida jag ska träna eller inte är att jag är trött och otaggad - igen. Micki meddelade att hon väljer familjemiddag före träning - vilket jag inte klandrar henne för! Dock sjönk min motivation till botten. Alternativet, att sitta ensam hemma hela kvällen är inte heller vidare lockande, och jag känner mig så dålig när jag ställer in och avbokar inplanerad träning. Nu har jag exakt tjugonio minuter på mig att bestämma mig innan avbokningstiden går ut...

Morgonens minus: fågeln som tillhör grannarna över oss. Fågeln som bor i rummet över mig och som visslar, kluckar, knackar, skriker och pratar från att familjen går upp strax före klockan sex. Länge har jag funderat över att inta skepnaden av en ond människa och göra processen kort, men jag har ännu inte tagit steget och bjudit in till grillmiddag. Imorse var det dock nära...

Morgonens plus: alla trottoarer i Bergshamra var plogade, trots all nysnö! En eloge till alla plogbilsförare som förgyllde min morgon - choklad med vispgrädde till er!

Igår, efter boxpass och ljuvlig lunch med Micki, for mor och jag till Uppsala. Nu står alla mina kläder och min mat i flyttkartonger här i hallen, och det är med blandade känslor jag tittar på dem. Glädje och lättnad över att vara hemma på rikgit, att ha kläder att ha på mig och mina älskade matvaror att jobba med i köket. Vemod, besvikelse, och lite sorg, över att jag har gett upp och flyttat hem. Lägenheten är toppen, och jag älskade att ha mina egna lyxiga matvaror att använda varsamt, experimentera med och hålla ordning ibland, men var sak har sin tid - det var inte dags för mig att bo ensam ännu. Det kommer en tid, senare, då jag får bo ensam i en underbar lägenhet med mina högt älskade produkter, möbler och redskap - en tid då jag också kan njuta utav det.

Jag har min träningskompis Micki att tacka för att jag, med skakig och öm kropp, trötthet och olust, snart sätter mig på tunnelbanan mot SATS och ett boxpass. Vi debuterade förra veckan och lovade oss själva att komma tillbaka, men hallå - såhär otaggad och seg var det länge sen jag var. Hade det inte varit för att min underbara vän, som jag vet är lika otaggad, väntade på mig skulle jag aldrig i värde bege mig. Men; mot maten! Det vill säga: belöningen efteråt i form av lunch på Där med pasta!

Rubriken sätter verkligen ord på hur jag känner mig just nu; jag känner mig levande - och det var riktigt länge sen jag gjorde det på riktigt senast. Den känslan har fått mig att, sakta men säkert, börjat sakna att skriva av mig och uttrycka mig genom bloggen. Att den har fått vila i två månader, exakt på dagen faktiskt, har berott på att det inte har funnits några krafter till att skriva, ingen inspiration till matlagning, ingen kamera att fotografera med och ett behov av total frihet. Tid har gått, matlagandet repar sig, en ny mobil, med bra kamera, är inköpt och det börjar som sagt klia lite i fingrarna igen. Om det är en tillfällig come back eller ett åter igen återkommande fenomen i min vardag återstår att se, men helt klart står iallafall att den här bloggen kommer att bli mer personlig och fungera som ett rum för mig att uttrycka mig i - åtminstone till en början.

Mycket har hänt på de här två månaderna; jag har flyttat hem till mamma i Stockholm igen, och min nya uppsalalägenhet står just nu tom. Jag har lämnat SLU bakom mig, börjat läsa Kostvetenskap A, och hoppat av den kursen. Jag har fyllt 20, haft en extrem ålderskris som ännu inte riktigt är över, jag har tagit upp kontakten med gamla bekantingar, vars sällskap jag mår väldigt bra av, och jobbar nu på att ta igen förlorad tid. Jag har sakta men säkert börjat fundera på andra utbildningsvägar, i Stockholm, till hösten, skaffat ett SATS-kort som jag använder mycket flitigt tillsammans med Micki och jag har köpt en mobil med mycket bra kamera. Dock ligger sladdar och dylikt i Uppsala för närvarande, så prov från denna får ni vänta på.

Att jag, under hela den här tiden, har haft trogna besökare dagligen värmer - det trodde jag verkligen inte att jag skulle ha! Jag hoppas att ni kan fortsätta följa mig här, även om det i framtiden kommer handla mycket mer om mig, mina tankar, min nya vardag som arbetslös, min träning och sådant, och lite mindre om mat och matlagning. Jag lagar mat, och med allt större glädje - så håll ut, receptuppdateringen kommer nog igång tids nog, den också!

I morse möttes jag av vinter och snö - inte en dag för sent! Ebba har bekantat sig med det stora vita för första gången; allt vad koppelvett heter gäller tydligen inte när det finns snö. Jättekul är det också att jaga den snö man själv sprätter upp när man går, och rycka så att matte knappt kan stå på benen och får jävulusiskt ont i den redan tokonda höften.

Hela adventstiden brukar vara helt underbar, jag brukar älska varenda dag och känna julstämningen omfamna mig från att det första ljuset tänds. I år är det annorlunda. Jag har gjort mitt bästa för att pynta lite här hemma, vilket ni kan se där nere, och jag försöker laga lite juligare mat och frukost, och jag lyssnar på julmusik och lägger upp dagens jullåt på Twitter - ingenting hjälper. Julkalendern följer jag också; jag går upp tjugo i sex för att hinna gå promenaden med Ebba och göra frukost, för att sedan kunna mysa med den, och hunden, i soffan när TVn rullar igång kvart över sju. Jag vet inte om det beror på något så enkelt som att jag inte ens har en julstjärna i fönstret, eller om det är avsaknaden av familj som gör det - under den här tiden ska man ju vara tillsammans! Jag vill inte gå miste om den här härliga tiden - jag älskar den ju!

Igår gick Ebba och jag upp snuskigt tidigt för att ge oss ut på äventyr; en överraskningsresa till Örebro! Mormor fyllde 80, och jag kände att jag verkligen ville vara där och fira henne, trots att det innebar att jag missade min första föreläsning. Ingen visste om någonting, och jag hade längtat efter den dagen som ett litet barn längtar efter julafton! Ebba med reflexvästen och jag med sveriges tyngsta väska, på grund av biokemibok + tillhörande papper - äntligen var vi iväg! Vi promenerade in till stationen, där vi tog bussen till Västerås. Från den resan finns det bild på min lilla ullegulle. I Västerås bytte vi till tåg sista biten, och jag avnjöt där mina medtagna smörgåsar till frukost, runt åttasnåret sådär och fortfarande mörkt ute!

När mormor öppnade dörren fick jag en obetalbar min som belöning för mitt överraskande; hon såg ut som om hon knappt kände igen mig - riktigt roligt! Glad blev hon iallafall, och jag var så lycklig över att få träffa min älskade mormor igen! Lite kaffe snyltade jag till mig, och sedan var det full rulle med förberedelser och blomsterbud. Mormor tyckte att Ebba skulle ha kalasrosett på sig också; hon blev nästan lite julfin tycker jag!

Mamma blev inte mindre förvånad hon, då Ebba kom och mötte henne i dörren när hon kom vid elva. Dessvärre hann tanken slå henne att någonting var på gång; jag hade glömt ställa undna mina stövlar som hon fick syn på. Även lilla mamma var jag fruktansvärt glad över att träffa; den var snart två veckor sen sist, och nu ses vi inte förrän jag kommer hem till Stockholm till jul om 22 dagar - det är långa tidsavstånd! När jag kom in efter en liten lunchtur med vovven hade morfar med fru Inga anlänt, och även där sattes en smått förvirrad tankeverksamhet igång när en Ebba kom inspringande i rummet för att hälsa. Att träffa även dem var också väldigt skönt - jag behöver verkligen min familj för att må bra! För det gjorde jag; gårdagen var en av de två dagar jag verkligen levt den här hösten - den andra var när mor, far och bror var här samtidigt förra helgen. Men det roliga hade sitt slut, och när jag skulle åka var det riktigt jobbigt att säga hejdå igen. Så är det alltid, när mamma och pappa har varit här också; jag blir fruktansvärt nedstämd och ledsen och känner mig extra ensam när de åkt och några dagar efteråt. Massa andra tanter var också där, liksom lite släkt som jag inte träffat på allderles för många år - det var verkligen trevligt!

Det har helt klart sina nackdelar. En av dessa är att varje fredag och lördag är det fest - överallt. Musiken dunkar ut i natten och fulla och skrålande ungdomar vinglar runt hela kvällarna och nätterna. Jag festar inte, jag vill sova. Fredags- och lördagskvällar är inte mina höjdpunkter, det är istället lördags- och söndagsmornar med hundpromenad modell längre och sedan en härlig frukost och tittande på webb-tv; på lördagarna till veckans avsnitt av andra avenyn och på söndagarna till morden. Imorgon har jag dessutom tvättid klockan åtta, och nu har jag pluggat hela kvällen, struntat i Idol, och vill inget hellre än att sova. Det lär dock bli omöjligt eftersom att fulla människor skriker, skrålar sjunger och skrattar väldigt högt. Jag tycker inte om fulla människor, de beter sig så fruktansvärt dumt! Nu har dessutom tre personer parkerat på bänken utanför mitt fönster. De bjuder mig på cigarettrök, nubbevisor och en väldigt intressant berättelse om någon som åkte buss när hon var för full, glömde gå av och bråkade med chauffören - nattsaga måntro?