Drömmen om en hel familj
All orka, lust och motivation för att göra något är totalt frånvarande, jag känner mig nästan sjuk på något vis. Samtidigt känner jag mig vidrig och misslyckad som inte gör någonting. Ond cirkel? En annan grej är att jag är så sugen hela tiden; jag vill bara gå och småäta, hämta något att äta, dricka eller tugga på. Inte vet jag om det är någon form av tröstätning, rastlöshet eller bara vanligt tragiskt sötsug. Och dessutom; jag hatar min kropp just nu.
Jag tror att jag ska avboka yogan och avreagera mig på ett dödligt svettigt spinningpass istället.
Detta kan verka hårt men jag tror att det skulle vara bra om du fick prata med någon om dina tankar kring mat och träning. Jag känner igen så många av tecknen från mig själv, tomheten, att inte duga, pressen från överallt. Men mina kompisar och föräldrar slog larm och jag fick hjälp. Och jag tror att du antagligen blir arg när du läser detta, men jag gör det inte för att reta upp dig, utan för att jag är oroad.
För allt i världen - glöm spinningpasset! Och tillåt dig vara småsugen (det känner alla ibland) och antagligen har du brist på något näringsämne. Hata sin egen kropp, känna sig misslyckad, fixerad vid mat och träning är varningstecken. Ta det på allvar! Stoppa det i tid...
Josefin, jag vet vad jag pratar om. Har haft äs i 3,5 och det är ett helvete (ursäkta ordvalet). Det tar låång tid att bli frisk. Dessutom för det med sig så mycket annat jobbigt. Det är inget man ens önskar sin värsta fiende. Anorexi, uns, ortorexi, kroppsfixering... det finns många typer.
Alla känner sig ibland nedstämda och har dåliga dagar, men gör man det ofta och alla dagar är dåliga kan det vara ett tecken på att man behöver söka hjälp.
Har ett bra boktips: Mattillåtet av Gisela van der Ster
Ursäkta lång kommentar och hoppas jag inte gick ut för hårt.
Ta hand om dig!
KRAM
