zucchini

Igår gick Ebba och jag upp snuskigt tidigt för att ge oss ut på äventyr; en överraskningsresa till Örebro! Mormor fyllde 80, och jag kände att jag verkligen ville vara där och fira henne, trots att det innebar att jag missade min första föreläsning. Ingen visste om någonting, och jag hade längtat efter den dagen som ett litet barn längtar efter julafton! Ebba med reflexvästen och jag med sveriges tyngsta väska, på grund av biokemibok + tillhörande papper - äntligen var vi iväg! Vi promenerade in till stationen, där vi tog bussen till Västerås. Från den resan finns det bild på min lilla ullegulle. I Västerås bytte vi till tåg sista biten, och jag avnjöt där mina medtagna smörgåsar till frukost, runt åttasnåret sådär och fortfarande mörkt ute!

När mormor öppnade dörren fick jag en obetalbar min som belöning för mitt överraskande; hon såg ut som om hon knappt kände igen mig - riktigt roligt! Glad blev hon iallafall, och jag var så lycklig över att få träffa min älskade mormor igen! Lite kaffe snyltade jag till mig, och sedan var det full rulle med förberedelser och blomsterbud. Mormor tyckte att Ebba skulle ha kalasrosett på sig också; hon blev nästan lite julfin tycker jag!

Mamma blev inte mindre förvånad hon, då Ebba kom och mötte henne i dörren när hon kom vid elva. Dessvärre hann tanken slå henne att någonting var på gång; jag hade glömt ställa undna mina stövlar som hon fick syn på. Även lilla mamma var jag fruktansvärt glad över att träffa; den var snart två veckor sen sist, och nu ses vi inte förrän jag kommer hem till Stockholm till jul om 22 dagar - det är långa tidsavstånd! När jag kom in efter en liten lunchtur med vovven hade morfar med fru Inga anlänt, och även där sattes en smått förvirrad tankeverksamhet igång när en Ebba kom inspringande i rummet för att hälsa. Att träffa även dem var också väldigt skönt - jag behöver verkligen min familj för att må bra! För det gjorde jag; gårdagen var en av de två dagar jag verkligen levt den här hösten - den andra var när mor, far och bror var här samtidigt förra helgen. Men det roliga hade sitt slut, och när jag skulle åka var det riktigt jobbigt att säga hejdå igen. Så är det alltid, när mamma och pappa har varit här också; jag blir fruktansvärt nedstämd och ledsen och känner mig extra ensam när de åkt och några dagar efteråt. Massa andra tanter var också där, liksom lite släkt som jag inte träffat på allderles för många år - det var verkligen trevligt!