zucchini

Plus en halv grad på termometern - nu kommer min snö försvinna. I och för sig har mina vinterskor gått sönder, så jag måste gå i joggingskor, men jag tycker om snön iallafall!

Jag känner mig som en grå och trist vardagsinventarie som alla bara tar för given och som gör sina sysslor; sköter matlagning, matinhandling, disk, tvätt, hundrastning och småplock. Min dag går ut på att göra det, och ingenting annat. Träningen mår jag bra av, och tycker väldigt mycket om, men ibland känns det som att jag kör den så hårt mest för att ha någonting att göra, för att känna att jag kommer ut och uträttar någonting. Tanken på att, i vuxen ålder, vara en rikt, och lyckligt, gift hemmafru som ägnar dagarna åt att sköta hemmet och umgås med andra rika och lyckligt gifta hemmafruar är ingenting som avskräcker mig - det är absolut inte mitt mål, men det avskräcker mig inte. Det gör däremot den här situationen; att vara hemma och fungera som någon slags osynlig och ensam (och ogift för den delen) hemmafru.

När jag går hemma hela dagarna känns det som att jag inte gör annat än äter; frukost, göra ingenting, mellanmål, göra ingenting, lunch, göra ingenting, mellanmål, göra ingenting - och sen är det middag. Mellanmålen har blivit långdragna tröstätningar, det känns som att jag äter hela tiden. Även om dessa tröstpräglade mellanmål består i frukt efter frukt efter frukt, lite yoghurt, någon kesomacka, lite frysta bär och lite mera frukt, så kan jag inte begripa hur jag kan vara vrålhungrig, låg i blodsocker och helt slut när det är dags att ta sig an någonting. Helt absurt.

Jag uppskattar varje dag här, långt bort från Uppsala, och hemma hos mamma, pappa och bror lika mycket som den första, då jag återvände i december. Fakta är att jag har fallit in i ett vardagsmönster där alla andra har sina rutiner och arbeten, medan jag sitter hemma som en hund som väntar på att husse och matte ska komma hem och kanske, kanske, kanske bry sig lite om mig.