Vad håller jag på med?
Du är inte ensam. Jag känner samma sakPluggar också i Uppsala och har ungefär samma dilemma som du - jag läser något som är i närheten av det jag vill läsa men ändå inte exakt. Det känns som att jag vill läsa en utbildning som inte finns ännu, en blandning mellan det jag läst tidigare och det jag läser nu. Vill inte skriva vad det är jag läser men jag känner så igen mig i utsattheten du beskriver. Man känner sig bortkommen, ständigt påväg någonstans och undrar samtidigt vad det är man egentligen håller på med. Försöker finns guldkanten i vardagen men den blir allt mer patetisk i ett liv som innehåller så lite känsla av glädje, ja av känslor överhuvudtaget. Till slut blir man helt avtrubbad.
Tryggheten från det tidigare är uppbruten. Därför gäller det att hitta ny sådan. Umgås du något med dina kursare? Du kanske borde försöka umgås mer med andra, göra roliga saker och inte ha så höga krav på dig själv i skolan? Du har ju fått bevis på att du klarar av studierna, då borde du unna dig att släppa loss lite. Gå ut och dansa, släpp alla tankar och funderingar för en stund! Jag har mer och mer insett hur viktigt detta är i livet. Om man bara ungås med sig själv och har sina rutiner blir livet väldigt inrutat och fokuserat kring ens problem. Det gäller att ta sig utanför rummets väggar, utanför skinnet, träffa folk och berätta hur man känner. Oftast finns det någon som känner samma sak, de flesta håller upp ett sken om hur bra de mår när så egentligen inte är fallet.
Du är ung nu, du borde inte må såhär dåligt. Du birde LEVA. Tänk vad hemskt att titta tillbaka på livet när man är äldre och inte längre kan göra allt det vi nu är kapabla till att göra, och man inser att man inte tog tillfället i akt när man hade det. Jag har slösat bort mitt liv alldeles för länge, det är dags att leva här och nu!
Usch, jag förstår verkligen att det är jobbigt och jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag började plugga direkt efter gymnasiet. Flyttade till en ny stad där jag inte hittade eller kände någon, började en utbildning på ett stort universitet, flyttade hemifrån och lämnade allt vad trygghet med boende hemma hos mamma, gamla kompisar och sådant hette. Jag trivdes men ändå kändes det inte hundra. Jag grät alltid när jag skulle åka ifrån mamma och syster, var nedstämd och orkade inte ta mig för något alls, kände mig vilsen, liten och bortkommen. Dessutom hade jag svårt för studentlivet i den form där det innebär mycket festande, alkohol och sådant flera gånger i veckan. Jag ville inte vara en del av det. Hade även en hel del annat som spökade omkring mig och som jag visste att jag förr eller senare var tvungen att ta tag i.
Jag kämpade på under hösten. Var nära att hoppa av flera gåner men så vände det. Jag började strukturera upp mitt liv, ta tag i det jag tyckte var jobbigt, funderade över vad det var jag verkligen ville. Självklart har det gått väldigt upp och ner, men just studentbiten vände efter jul ungefär. Jag kände mig säker på min utbildning, lärde känna fler och fler människor och struntade helt enkelt i att leva det typiska studentlivet eftersom det inte var något för mig. I dag har jag verkligen hittat en balans och tagit tag i alla problem jag skjutit framför mig. Jag har insett att livet är for kort för att man ska må dåligt och inte trivas. Det är förbakat svårt att ta sig ur en ond spiral, kämpa mot sina bekymmer och bara leva, men det går.
Jag vet egentligen inte varför jag skrev så här långt. Men jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag har upplevt samma sak men ändå är våra historier rätt olika.
Jag hoppas att det löser sig för dig. Att du hittar det som känns rätt och finner glädjen. Är det så att du känner att du behöver prata av dig så är det bara att du säger till. Kram
Det blir väldigt lite färdigmat, även om det händer att jag köper lite risgrynsgröt och ärtsoppa på korv haha. Men jag småhandlar hela tiden, vilket gör att kostnaderna går upp. Men men, bättre att det läggs på mat än sprit :)
Ang ditt inlägg ovan. Jag vet precis vad du snackar om. Det är jobbigt att dela med andra när man är van vid mycket utrymme och när man dessutom har matlagning som ett intresse. Man känner sig trängd och i vägen i köket, jag har känt så hela tiden. I början brukade jag laga mat på udda tider, då jag visste att ingen var i köket. Nu lagar jag dock all mat hemma hos Calle så jag slipper den känslan.
Sedan så måste man tillåta sig att ha dåliga stunder, ibland utan orsak. Ofta vill man hitta roten till det onda, men ibland finns det ingen sådan. Ibland behöver man bara må dåligt för att rensa ut all skit och sedan börja på ny kula.
Jag hoppas du mår bättre snart.
Kram
Var med i min tävling på bloggen :) Du kan vinna en helårsprenumeration på valfri tidning :)
http://killmee.blogg.se/category/tavlingar.html
