zucchini

Tänk er en riktigt grå, kall och dimmig måndagsmorgon. Det är ju inte då vi mår som bäst - eller hur? Imorse var det en sådan morgon, fram till det att jag kom hem från morgonpromenaden och kastade mig över datorn; resultaten från onsdagens sluttenta i organkemi hade kommit. Några ögonblick med väldigt hög puls, när sidan laddade, och sedan stannade den tvärt. Min sifferkod följdes av tre bokstäver: MVG. Och inte bara det; högst poäng i hela klassen. Ett glädjevrål, blandat med något underligt kvidande, undslapp mig innan jag med skakiga fingrar knappade in mors nummer. Allt brast, och jag grät. Det var tårar av glädje och lättnad, något som kom när alla spänningar släppte och, såklart, en del ensamhetstårar också.

Måndagens glädjeämne nummer två utspelade sig nu på kvällen. Jag var inne i Uppsala med mina flickor, Liv, Jenna och Johanna, samt två nya bekantskaper och såg Flickan som lekte med elden på bio. Det var första gången jag gjorde någonting för att roa mig sen jag flyttade hit, om man bortser från Ebba-promenader, påtvingade träningspass och kollapser i soffan. Filmen uppskattade jag mycket, både handlingsmässigt och miljömässigt. Då den utspelade sig i Stockholm fick jag flera gånger en väldigt varm och kärleksfull känsla i magen och då och då högg det till lite hårdare - till exempel då området kring Bergianska och min älskade löparrunda runt Brunnsviken filmades. Dessutom har jag insett hur väl jag egentligen känner den där staden; i nästan varenda utomhusscen kunde jag identifiera platsen och drömma mig bort lite - ibland glömde jag till och med hänga med i handlingen!