Hej SLU!
Det har varit overkligt, och något som har legat lååångt in i framtiden. Första dagen på Universitetet. Det konstiga är att det kändes precis som första dagen på gymnasiet; jag kände mig liten, ensam och osäker på vad jag faktiskt skulle dit och göra. Vi var så fruktansvärt många, och till en början hittade jag ingen annan ensam själ att prata med när vi, efter ett massupprop i aulan, hade "fika i foajén" - alltså mingel, smörgås och kaffe i en timme. det blev en timmes hängande vid ett räcke, och jag kände mig så dum. Jag skämdes för att jag inte tog kontakt med någon - men jag såg ingen som såg ensam, och normal, ut. Väl inne i aulan igen, där vi skulle lyssna på rektorn och diverse andra pampar, lossnade det och jag träffade Ingela; en tjej från Danderyd, com gick ut Danderyds gymnasium året innan jag började. Världen är allt bra liten ibland!
Ett diagnostiskt test skulle vi göra, stod det på schemat, men det var bara en början på kårens upptåg. Frågor hämtade från kemi b-kursen, och lite annat i den klassen, skulle besvaras utförligt, och 80% var gränsen för godkänt. Kul - ofta jag kommer ihåg hela citronsyracykeln, kan namnge ett kolväte som har ett cirka 700 tecken långt namn och i huvudet räkna ut koncentrationer och balansera reaktionsformler. Nej, det där var nog inte speciellt seriöst menat. Det är ju, egentligen, inte någon av de aktiviteter som hålls nu de två första veckorna i kårens regi. Vi har ett superspäckat schema med lekar och middagar, reveljer och informationsträffar - men det är lite mer än så. Kåren har klätt ut sig till en general och ett gäng superhjältar - och inför dessa ska vi ta av oss de kepsar vi tvingas bära och hälsa med en lång ramsa. De skriker på oss, håller oss i raka led och det är en allmänt nedlåtande stämning. Småttingveckor kallas det, och jämställs med en nollning. Inför detta hade jag bestämt mig för att gå på allt, eller allt som är möjligt med tanke på Ebba, för att lära känna så mycket folk som möjligt, men nu vill jag inte. Jag kände mig så illa behandlad och förnedrad - utan att egentligen blivit utsatt för något. Må hända att jag är totalt humorbefriad och jättetråkig, men jag tycker inte att det är roligt. Jag roas inte av deras upptåg, utklädnader, skrikande och domderande - och jag roas inte av att känna mig som totalt värdelös, okunnig och som någon som är värd att bli nedtryckt i skorna så brutalt som möjligt. Jag kommer koncenterar mig på skolan och Ebba, och lära känna min klass utifrån detta. Om de inte kan tycka om mig för att jag avstår från dessa upptåg så är det väldigt tråkigt, naturligtvis, men det är sådan jag är - och jag vill ju att det är mig de ska tycka om, inte någon jag låtsas vara. Låt det bara bli vardag - nu!
Visst, jag låter väldigt negativ, jag vet det, men jag vill bara börja plugga! Jag vill ha vardag, rutiner, vara student och klara mig själv. Jag vill lära mig allt vi kommer läsa - kurserna verkar jätteintressanta. Det är bara allt det här ståhejet och spektaklet innan som jag vill slippa och helst spola förbi - är det för mycket begärt?
Ett diagnostiskt test skulle vi göra, stod det på schemat, men det var bara en början på kårens upptåg. Frågor hämtade från kemi b-kursen, och lite annat i den klassen, skulle besvaras utförligt, och 80% var gränsen för godkänt. Kul - ofta jag kommer ihåg hela citronsyracykeln, kan namnge ett kolväte som har ett cirka 700 tecken långt namn och i huvudet räkna ut koncentrationer och balansera reaktionsformler. Nej, det där var nog inte speciellt seriöst menat. Det är ju, egentligen, inte någon av de aktiviteter som hålls nu de två första veckorna i kårens regi. Vi har ett superspäckat schema med lekar och middagar, reveljer och informationsträffar - men det är lite mer än så. Kåren har klätt ut sig till en general och ett gäng superhjältar - och inför dessa ska vi ta av oss de kepsar vi tvingas bära och hälsa med en lång ramsa. De skriker på oss, håller oss i raka led och det är en allmänt nedlåtande stämning. Småttingveckor kallas det, och jämställs med en nollning. Inför detta hade jag bestämt mig för att gå på allt, eller allt som är möjligt med tanke på Ebba, för att lära känna så mycket folk som möjligt, men nu vill jag inte. Jag kände mig så illa behandlad och förnedrad - utan att egentligen blivit utsatt för något. Må hända att jag är totalt humorbefriad och jättetråkig, men jag tycker inte att det är roligt. Jag roas inte av deras upptåg, utklädnader, skrikande och domderande - och jag roas inte av att känna mig som totalt värdelös, okunnig och som någon som är värd att bli nedtryckt i skorna så brutalt som möjligt. Jag kommer koncenterar mig på skolan och Ebba, och lära känna min klass utifrån detta. Om de inte kan tycka om mig för att jag avstår från dessa upptåg så är det väldigt tråkigt, naturligtvis, men det är sådan jag är - och jag vill ju att det är mig de ska tycka om, inte någon jag låtsas vara. Låt det bara bli vardag - nu!Visst, jag låter väldigt negativ, jag vet det, men jag vill bara börja plugga! Jag vill ha vardag, rutiner, vara student och klara mig själv. Jag vill lära mig allt vi kommer läsa - kurserna verkar jätteintressanta. Det är bara allt det här ståhejet och spektaklet innan som jag vill slippa och helst spola förbi - är det för mycket begärt?
Kommentarer
Trackback
