Älskade steppass!
Svetten rinner, musiken dunkar, fötter och benmuskler värker, blodet och endorfinerna rusar i kroppen - det är step, och det är underbart! När jag gick på en klass för första gången i början av sommaren var det för att utmana mig själv och min urusla koordinationsförmåga - och jag fann en ny kärlek inom träningen. Huvudet värker, det också, efter ett pass - eftersom det krävs så mycket för att hålla koreografin i huvudet, och benen skakar - det är en fantastisk känsla. Jag blir alltid på bra humör av att träna; när jag går ut ur gymmet, eller kommer hem efter en löprunda, då är jag på topp! Men när jag kliver ur gruppträningssalen efter ett steppass - då är jag oövervinnerlig. Efter en skön dusch, torra kläder och med en precis lagom gulgrön banan i handen känns livet som allra härligast! Nog känns det inte jätteskönt i benen när jag sätter mig på cykeln för att trampa hemmåt, men jag tänker på vilken skön träningsvärk jag kommer ha i rumpan och vaderna de närmaste dagarna och ler åt det. Jag är en träningstjej, det går inte att komma ifrån, och jag njuter av träningsvärk - all träningsvärk! De här passen kommer försvinna och jag kommer minnas dem tillsammans med sommaren 2009 - och jag kommer sakna dem! Kan jag inte flytta dem, och min instruktör, till Uppsala?
